Bloggen flyttar!

 
Ursäkta röran.
Men nu finns The Nerd Bird på >> www.ceciliaburman.wordpress.com <<
Snart kommer den ha samma adress som förut, det vill säga www.thenerdbird.se men just nu sitter min domän i häktet och väntar på att bli flyttad. Jag tar med mig alla inlägg, kommentarer och ett djupt rotat intresse för allt som rör film och tv till min nya bloggportal, men vad som händer med denna webbplats återstår att se. Ni som är gulliga och länkar till mig i era bloggar behöver inte byta ut adressen för jag kommer nog ha .se-adressen klar inom kort. 
 
Tack och hej!
 
 

Exodus: Gods and Kings (2014)

 
I Ridley Scotts senaste film Exodus: Gods and Kings berättas historien om Moses och hur han kom att leda Israels folk ut ur slavbojornas Egypten ca 1300 år före Kristus. Jag vet inte hur det är för er, men storfilmer med religiösa förtecken får mig inte direkt att ta fram hoppjerkan, men å andra sidan kan vilken berättelse som helst bli intressant om perspektivet som bjuds är det rätta. I Exodus är det Moses och åter Moses perspektiv som står i centrum. En smula sympati och ett visst utrymme tillägnas den egyptiske faraon Ramses, tillika Moses bror i allt utom blod. Men mest är det Christian Bales film. Under 150 minuter får knappt någon annan en syl i vädret. Det skulle vara Gud i pojkskrud då. En tuff, liten kille med brittisk accent. Ja, och vad ska man säga om det faktum att Moses och hans buddies pratar engelska, har ljus hy och ögon och sminkar sig som drag queens? På ett sätt är det bara kul att se alla dessa karlar trippa runt i fotsida klänningar, sandaler och mängder av smink – men jag störde mig på att de målat kajal taffligare än fjortisar. 
 
Sigourney Weaver, Ben Kingsley och Aaron Paul har inte mycket att jobba med, utan tycks ha samma funktion som Christian Bales välsmkinkade fåraherde-fru: att se vördnadsfullt på Moses och följa hans minsta vink utan att ifrågasätta alltför mycket. Han kan den där Moshe! Det är nästan skrattretande att se Ridley Scott kasta bort så många skådespelartalanger medan Joel Edgerton (Ramses) och hans entourage får munhuggas och leva ut som teatraliska påfåglar. 
 
 
 
Visuellt sett är det väl en snygg film, med en del actionfyllda hästdroska-scener (haha) och levande iscensättning av De tio plågorna som drabbar Egypten. Men sammantaget... njae. Ridley Scott lyckas inte få mig att känna ett dyft för  Moses sak, men det är klart roligare än Barnens bibel som jag tvingades läsa som barn. Fast notera frånvaron av blod och nakna kvinnobakdelar ("Some hugging, kissing between Moses and his wife" står det i Parents guide under Nudity på IMDB), säkerligen för att säkra PG13-ratingen. Inte för att våld och sex är nödvändigt alla gånger för att skapa "äkthet", men Exodus är blodlös även i andlig bemärkelse. 
 
Spaning: Två skådespelare från Game of Thrones fanns med i rollistan; Indira Varma (Ellaria Sand, fru till prins Oberyn) och Tara Fitzgerald (Selyse Baratheon, Stannis hänryckta fru). 
 
Betyg:
 
 
 
 
 

Enemy (2013)

 
 
Enemy är en av få nutida filmer som håller sig till så kallad "långfilmslängd", det vill säga 90 minuter. Det är jag tacksam för, annars hade min djupa rynka i pannan kanske fastnat för gott. De första 60 minuterna är jag förbryllad och en smula irriterad. Liksom, ska det inte hända någonting snart? Som tar det här vidare? Och det händer faktiskt något. De sista 20-30 minuterna överträffar helt klart den första timmen. Jake Gyllenhaal tycks alldeles underbar vad han än gör och så även här. Jag gillade också Sarah Gadon som spelar Anthonys fru Helen. Enemy är en film som MÅSTE diskuteras, annars kommer du att bli galen. Den där känslan av att ingenting är som man tror kan vara både gäckande och irriterande. För min del resulterade detta nog mest i ett: men kom till poängen någon gång då. 
 
Om jag ska vara snäll så ger jag filmen godkänt för att den fick mig på kroken mot slutet och för att jag uppskattar när man gör film som inte smälter lika lätt som smör i varm teflon – utan faktiskt bjuder på lite motstånd. Och för skådespelarinsatserna. Men ska jag vara mindre snäll tycker jag att Enemy var tråkig och kvasifilosofisk, kvinnofobisk och gestaltar en rätt tröttsam mansbild också för den delen. Även om jag inte hajade hela grejen under tiden jag såg filmen hade jag liksom en "dålig vibe". Om ni vill veta mer om min aversion mot filmens innnehåll, kolla lite längre ner i inlägget. 
 
Betyg:
 
 
 
 
 SPOILER ALERT!!!     SPOILER ALERT!!!       SPOILER ALERT!!!      SPOILER ALERT!!!
 
 
  
Jag kunde ju inte hålla mig från att googla "explain Enemy" och hittade en intressant tolkning på Youtube av Chris Stuckmann: Enemy Explained – Movie Review. Om hans tolkning är korrekt – den överensstämmer delvis med min egen teori  (jag tänkte att han var schizofren och att hans fru visste om det) – så känner jag nästan ännu mer: men jaha? Snubben är rädd för commitment. Det kanske är kul att lägga pussel, men jag tycker ändå att VAD man väljer att berätta är viktigt, och personligen tycker jag att Enemy är en narcissistisk och kvinnofientlig historia. Regissören Villeneuve repeterar myten om kvinnan som Diktatorn, Spindeln vars nät fångar in och kväser mannens frihet, för att inte tala om den dominanta Modern som han aldrig kan frigöra sig från. Filosofiska citat backar upp teorin. Kul, fräscht, intressant? Nope, inte i min bok.  Sen om detta är en "korrekt" tolkning eller ej vet jag inte. Någon som har andra, intressanta teorier får gärna upplysa mig. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg